det känns inte som vi känner varandra längre,nu känns det precis som förr i tiden, vi hälsar men inget mer.. vi glider bara mer och mer och det känns så jävla sämst för helt seriöst vill jag fan inte leva utan dig, jag tänker på dig hela tiden jag tänker på allt vi sagt,allt vi gjort.vafan är det som händer seriöst jag e så jävla tom utan dig,helt seriöst jag svär på allt jag har,jag saknar dig mer än allt annat. så länge det är så här,ska du veta att jag aldrig kommer vara riktigt hel. det har ju varit vi så jävla länge,jag tror inte du fattar hur mycket jag saknar oss,jag tror inte du fattar att vi inte pratar mer,vi pratar fan inte ens med varandra.så jävla mycket som har hänt så mycket som jag inte har berättat för dig..det e fan helt sjukt att det kunde bli så här,vi delade allt,skratt,tårar,alla mina hemligheter.det va du och ingen annan jag sa allt till,alltid vände mig till,alltid kom till när jag behövde hjälp.ett tag troddejag bara att det va en period vi va med varandra varje dag och vi tröttnade lite,men jag trodde iaf att vi skulle börja vara igen.men sen hände det något och det känns som vi inte ens känner varandra.men du ska iaf veta att jag aldrig kommer sluta älska dig,kommer aldrig sluta finnas för dig.kommer aldrig sluta tro på oss, för du gör mig levande på något sett och nu e jag som död inombords..vill bara säga förlåt för det blev så här,och jag tror inte att det någonsin kommer bli som förut,det kommer helt enkelt inte det och det får jag acceptera,hur ont det än gör..filmen från jullovet seriöst jag fäller alltid skit mycket tårar närr jag ser den ,helt jävla sjukt :( orkar inte utan dig,men jag ska kämpa för jag vill inte dö.. men som sagt tveka aldrig på att komma tillbaka till mig,du skulle göra mig så jävla lycklig då,tveka aldrig på min kärlek,och mitt hem & min famn står alltid öppen för dig,oavsett vad. älskar dig ofelia thor,tills hjärtat slutar slå kommer du nog vara min närmaste och den jag älskar mest,men ändå,det tar fan emot att säga det till dig nu,det som va en sån jävla självklarhet förut..
/ Emmelie Forsblom