Ofelia&Emmelie. Lätt att älska, svår att glömma.

Mitt liv - en mardröm, utan slut. Allting började för ungefär två år sen, mitt liv rasade ihop. vänner som man svurit på att föralltid finnas för, försvann bara. den första killen i hela mitt liv som jag faktiskt älskade med hela mitt hjärta & som jag kämpade för, som jag dog för, lämnade mig, mitt liv rasade & jag gick aldrig ut, jag pratade inte, jag ville fan inte leva mer, men jag hade mina vänner, som alltid stod kvar, som alltid tröstade , som alltid grät med mig om jag grät, jag hade dom väldigt länge, sen hände det en grej med min då varande bästavän, som inte går att beskriva min sorg för.. jag finner inga ord. jag hittar inte ord för min besvikelse, hur fan kunde du? . jag undrar varje dag, hur fan kunde du egentligen? dom flesta vet vad som har hänt, sak samma nu, för jag tappar ord hur ens " bästavän " kunde gör såhär.. jaja, iaf så vi har inte pratat på hur länge som helst, känns som en evighet, men det är inte bara det, det är andra vänner som försvinner som fucking flugor, som inte tror jag har några känslor, som inte tror jag bryr mig om vad ni snackar om mig, varje ord ni säger, gör ont i hjärtat. varje blickar jag får av dom jag kallade mina vänner, gör ont. vad fan händer ? min pappa lämnade mig när mamma fick mig, för att han ville inte ha barn, han ville inte ha mig.. han va nära på att döda oss, varje kväll jag gråter mig till sömns jag ser han  i huvudet, jag ser fucking han & allt han gjorde, jag minns den kvällen, den kvällen kommer jag aldrig glömma, det går inte. fattar du hur svårt det är för oss nu när du vill träffa oss ? hur ska jag någonsin kunna kolla in i dina ögon igen & kunna säga " pappa jag älskar dig " även om jag skulle kunna, skulle det vara världens största lögn, jag hatar dig pappa. och det finns ingenting du kan göra som får mig att älska dig igen, ingenting. livet forstätte, ljusare dagar kom, jag hade min familj, och mammas då varande pojkvän som blev som en pappa för mig, pappan jag aldrig haft, som mamma sen kom på han otrogen, och hela min värld rasa igen, jag trodde jag hade fått en pappa, men allt va bara en lögn, igen. jag förlorade min pappa för andra gången, eller ja min " låtsaspappa " mamma åkte in på sjukhuset för hon inte kunde andas för hon va så ledsen, det va då allting hände, och om ni tycker det här va hemskt, så är det ingenting jämfört med nu. vi bodde hos vår farmor ett tag, och hos kompisar.. vi kunde inte heller gå hem för att då kunde ( mammas ex ) komma och döda oss, vi va inte säkra någon stans. min då varande pojkvän lämnade mig, som jag hade vart hur kär i som helst, igen.. livet gick vidare, jag vill fortf inte leva utan han, men men.. jag blir väl tvungen. mamma har inget jobb, och hon har inte haft det på ett tag och snart har vi inte råd att bo kvar. soc är inblandad, polisen är inblandad, mitt liv går utför, frågan är, kommer det någosnin bli bra igen ? kan något någonsin bli bra igen, tack till alla mina vänner, som stannat & trott på mig, som stannat och funnits för mig, ni vet vilka ni är. tack till ofelia, med ett hjärta av guld, som jag älskar mer än allt annat. och tack till mamma, som kämpar med mig, och som förstår. jag älskar er alla , / e